Är tillbaka i stan. Det är inte roligt. Avståndet till att kunna finnas till hands och hjälpa till är gigantiskt. Jag fick någon dag med pappa sedan blev det ambulanstransport till sjukhuset. Nu är han där men ändå inte här. Jag vill vara på plats hela tiden och ta hand om mamma och sitta hos pappa men det går inte, det går bara inte.
Tänker på alla dom samtal jag haft med pappa dom senaste åren. Min tjuriga, kloka och modiga pappa. När jag var yngre gillade pappa inte att diskutera men ju äldre han blivit ju mer har det förändrats. Men, ska man snacka ska det handla om viktiga saker som politik och sånt. Inget trams.
När jag körde tillbaka till Stockholm igår tog vi en annan väg än den vi vanligtvis väljer. En väg som påminnde om den väg som vi åkte när jag var liten och skulle på semester. Jag minns första året som vi åkte i den röda kadetten. Pappas ögonsten. En sportbil på den tiden, utan bälten och i strömlinjeform. Det var pappas enda exess, hans bilar. Tror att han ägt fem eller sex bilar sedan han tog körkort när han var 18 men oj vad han har vårdat dom.
Det finns så många saker jag lärt. Det finns så många saker jag fått. Det finns så mycket mera jag vill men inte kan önska. Det finns så mycket sorg och glädje och tacksamhet. Varje timma, varje minut, varje sekund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar