Något slags extas

Det var match igår. Hemmamatch. Det var kärlek och känslor och ja - du vet, pirrigt trots att det var långt ifrån första gången. Det var vånda och det var frustration, precis som det var sist vi fick till det. Samtidigt var det oerhört annorlunda. Stämningen, ångesten - det som vanligtvis bara är passion var fumligt och nästan lite tonårsaktigt.

Jag trodde faktiskt att vi hade kommit längre i vår relation än så. Vi har ju ändå umgåtts ett tag. Eller faktiskt ganska länge.

Men det var värt det. Det var värt varje ton i dissonans. Det var värt dom där slängarna och det var värt klumpigheten. Det var värt alla gånger vi hamnade i otakt. För oavsett hur man tar sig dit så är det något slags extas man är ute efter och extas var vad vi fick.

När det var över och vi rufsiga och rödkindade föll varandra i armarna och kunde slappna av var vi ju ändå överens om att:

DET ÄR VI SOM ÄR HAMMARBY!