Just nu är jag otroligt mätt på politik. Jag förhandlar och funderar dagarna i ända och till slut är jag ändå bara en jävla politiker som inte fattar någonting. Det är ganska slitsamt för jag springer från jobbet för att hinna vara med och förhandla och sedan tillbaka hem för att träffa ungarna en minut innan jag sätter mig vid datorn för att skriva alla dokument som ska fram till nästa dags förhandlingar.
"Jo jo" tänker du "men hon blir säkert rik på kuppen".
Nepp så är det inte. Jag får inte en spänn för alla förhandlingar och allt spring. Det enda jag får är dåligt samvete och förhoppningsvis en eller annan seger utifrån det som jag lovade väljarna inför valet. Slutligen blir det ändå så att man är en svikare som inte fick igenom det ena eller det andra.
När min pappa låg sjuk på sjukhuset satt jag och min syster vid hans sida. Min syster håller på med liknande saker som jag men i ett landsting och för ett annat parti. Vid en annan säng i samma rum satt några andra anhöriga och pratade om situationen inom vården. "Tänk om dom som bestämmer visste hur det är", sa dom. Jag och min syster tittade på varandra men sa inget.
Det är väl lite poängen. Vi är vanligt folk också, vi som springer från möte till möte. Samtidigt som solen skiner ute och himlen är blå rusar jag vidare till ett möte till. Det blir ingen after work idag för jag måste förhandla om partistöd. Jag ska hinna äta med dottern idag, det är ett krav från min sida och jag hoppas inte att det är för mycket begärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar