Nyårslöften

Kollade upp förra årets nyårslöften. Det är nämligen en finfin grej med att blogga. Det finns där på pränt. Man kan inte smita undan även om man skulle vilja. Det var de gamla vanliga. Mer träning och bättre disponering av tid. Tja, det är väl bara att fortsätta med samma inriktning skulle jag tro. Jag lovar alltså fortsätta dessa ansatser även nästa år.

Annars är jag väldigt förtjust i 2010 års löften. Då lovade jag att släppa taget lite oftare, att ha dåligt samvete lite mer sällan och att bry mig lite mer om mig själv. Det är bra ansatser men svårt. Ska försöka ta tag i även dessa löften. Utmana mig gärna på dessa. Det svåraste är att inte ha dåligt samvete så ofta. Jag tycker nämligen allt som oftast att jag borde gjort mer för andra, mer för att fler ska få det lika bra som jag faktiskt har det.

2009 var jag så inne i att vara tonårsförälder, ett tillstånd som inte sällan betyder kaos. Då hade jag inte tid för nyårslöften eftersom jag hade fullt upp att hålla mig fast i karusellen. Det känns skönt att läsa nu när man kommit ut på andra sidan. Man gör nämligen oftast det, även om man inte tror det när man är mitt inne i orkanen. Är du själv inne i den svängen finns det några texter i arkivet att hämta kraft ur. Jullov och nyår brukar vara tider som är jobbiga när man är just tonårsförälder nämligen.

Mitt första bloggår var 2008. Då lovade jag att städa garderoberna, både de fysiska och de mentala. Det har jag väl klarat av hyfsat liksom att inte vara till lags så ofta. De övriga löftena var väl i klass med 2010 vilket betyder att jag verkligen måste jobb hårt med dem i år. Ojojoj, ta bättre hand om mig själv. Äta nyttigare, springa mer.... ja du fattar.

Mitt ständiga löfte, det känner du till vid det här laget, är att alltid säga emot när någon säger något rasistiskt. Det gäller i det lilla och det gäller i det stora. Detta löfte har jag levt med i tio år nu så dess ursprung går inte att finna i bloggen men det är ändå kanske mitt viktigaste. Det hoppas jag fler följer nästa år.

Mitt nyaste "löfte" är att jag ska inleda året med utmaningen 100 burpees. Det innebär att man gör en burpee dag ett (vilken infaller den 2 januari) så gör man 2 dag 2, 3 dag 3 och så vidare tills man dag 100 gör - just det: 100 burpees. Om man av någon anledning skulle missa en dag så får man ta igen det nästa dag men missar man två dagar är det bara att börja om. Hakar du på?

Gott nytt år i alla fall, löften eller inte.

Nedräkning

Så är det grå söndag och slutet på året närmar sig. De sista förberedelserna ska göras och sedan ska 2012 firas ut och 2013 firas in. 2012 var ett bättre år än 2010 och 2011 även om det varit tungt nu på slutet men på det stora hela helt okej. En sak som faktiskt skiljt sig åt från tidigare år är att jag känt mig mer utmanad rent intellektuellt och därmed också varit tvungen att bli lite smartare och lite modigare. Det är en skön känsla.

På ett annat sätt har 2012 varit ett riktigt skitår och det är så klart när det gäller rasismen. Men även här finns det fördelar. När skiten flyter upp till ytan är det nämligen lättare att rensa. Jag vet inte om det samma gäller kvinnohatet? Det är ju intimt förknippat så kanske det finns en ljusnig. Hoppet är det sista som lämnar en. 

Under 2012 flyttade också min äldsta unge hemifrån. Det är en ny epok. Det är både sorgligt och skönt, framför allt är det helt naturligt och tidens gång. Liksom det är helt naturligt att hon bor med sin snubbe i en andrahands riviningslägenhet med näst intill ockerhyra. Det är Stockholmsk bostadspolitik det.

Hur som helst, ring klocka ring. Imorgon ska vi upprepa våra nyårslöften från åren som gått och denna gång ska de hålla, ja faktiskt - denna gången ska vi klara det. Men först en rejäl brakmiddag, nu ska jag göra dessert till morgondagens kalas.

Utlandet är större

Ibland blir man konfunderad över vilken värld människor lever i. Det är en sanning utan modifikation. Folk som inte läser tidningen, inte ser på nyheter och vad det nu kan vara. Detta trots att de flesta i Sverige har tillgång till såväl TV som nätet och för den delen tidningar. Ändå tar man sig inte tid att sätta sig in i vad som händer utanför sin egen lilla värld.

För några dagar sedan kom det också en undersökning som visar att svenskar har dålig kunskap om världen utanför. Folk verkar fortfarande tro att världen utanför Sverige/Europa per definition är underutvecklad. Detta gäller inte minst stora delar av Asien och Afrika. Det är dags att vakna upp nu. Att inse att världen där ute är mer än Gran Canaria och semesterorter i Thailand. Och inte minst, att dessa delar av världen inte i varje sekund sneglar mot oss för "inspiration".

Men, ibland hjälper det inte att hänga med i media för att få en balanserad bild av världen. Det är ju uppenbart att media självt inte hänger med alla gånger. Kollade på Nyhetsmorgon i morse, som ett exempel. De pratade om musikåret 2012 och då måste så klart PSYs Gagnam style nämnas. En one hit wonder kallade man PSY. Eller hur? En artist som har utsålda konserter för 100 000 personer. En artist som givit ut sex album och där låtarna på You Tube har många, många miljoner tittningar per låt. 

Detta är ett typiskt tecken på eurocentrism, tron på att mittens rike är där vi befinner oss. Det kommer bli vårt fall om vi inte orkar lyfta blicken mer än så. I nyhetsmorgon spekulerade man också kring betydelsen av texten i Gagnam style. Nu vet inte jag om man syftade på titeln men jag kan berätta att Gagnam är ett område i Seoul som närmast kan jämföras med Östermalm. Gagnam Style är alltså svaret på:

Tänkte skriva om föräldraskap

Hade tänkt skriva om föräldraskap idag. Om att vara mamma i ett samhälle där faderskapet är omgivet av så mycket mystik och skimmer att det måste diskuteras i en radioserie. "Kända personer talar om sina frånvarande fäder"-typ. Där mödrarskapet fortfarande är det naturliga tillståndet och där närvarande mödrar är självklara. Började men kände att det tog emot. Mina ungar är ju stora nu och det har fakriskt varit härligt hela tiden, utom när det har varit sjukt jobbigt. När det varit slitigt och skämmigt för man tror man är misslyckad eftersom man som mamma borde veta hur man gör och hur man beter sig. Annars har det varit perfekt.

Det är det stora bekymret med mammaskapet är enligt mig att det finns så otroligt många föreställningar kring att det ska komma naturligt, att man bara ska kunna. Och, att jag som har resurser i övrigt som utbildning och tillhörighet och familj borde ju fixa även det här. När jag väl insåg att det inte är så enkelt blev livet så mycket lättare att hantera. Det var i ungarnas tonår det blev besvärligt. När det börjar snurra och alla hormoner vaknar. När ilskan sprutar ut genom ögon och mun på de där små liven. När känslostormarna river i knutarna. Då var det inte så lätt.

Även om jag vanligtvis är den pratglada typen var det väldigt tufft att komma ut som "misslyckad" tonårsmamma. Man ska ju ha fin kontakt med sina döttrar. Sitta och mysa över en kopp te och fnissa och så. Inte springa gatlopp och jaga när oron för deras vardag river i en. När jag väl släppte den sinnebilden blev det bättre. När jag upptäckte att många omkring mig hade det på liknande sätt. Det var när jag hittade den hjälp som faktiskt finns att få som vi började ta oss framåt. När jag väl tog till mig det faktum att allt inte är en dans på rosor utan ibland ganska taggigt. Då stannade den där torktumlaren som jag åkt runt i under två år och jag kunde räta på ryggen.

Att vara mamma kommer inte naturligt. I synnerhet inte till en tonåring. Man måste lära sig längs vägen. Det gäller alla, det är jag säker på. Ett tips till dig som har det jobbigt. Försök att ta hjälp. Med dina egna mönster och känslor och med relationen till ditt barn. Tänk på att det finns en sak som är jobbigare än att vara förälder till en stökig tonåring. Det som är jobbigare är att vara tonåring. Försök minnas hur du själv tänkte och resonerade (eller inte tänkte och resonerade). Sätt upp rimliga regler och förhållningsorder. Kadaverdiciplin funkar inte. Kom också ihåg att när en gräns överträds så har den inte försvunnit, den har bara överträtts.

Och du, prata om det. Prata med folk om hur jobbigt det är. Det är alltså inte ett misslyckande att vara tonårsföräder, det är en fas man går igenom. Det kan jag säga som kommit ut på andra sidan. Det går över.

Hemma

Efter ytterligare en dag i bilen är jag så hemma i stan igen. Skönt men ändå inte. Hade gärna stannat i byn någon dag till för att hålla mamma sällskap. Men dottern hade hemlängtan och lovet är inte så långt för henne i år så det fick bli en kompromiss. Har ju några dagar kvar på semestern vilka ska användas till att hänga med vänner men kanske framför allt att fortsätta komma igång med träningen. Så ska det planeras nyårskalas så klart. Vi brukar ju fira med samma gäng, år efter år. I år blir det dock lite annorlunda. Det verkar som om vi blir 15 personer - yngsta typ 3 månader och äldst...tja det får vi se.

På tal om nyår. Är det inte dags att börja fundera över förväntningar på 2013?

Vid en snabb eftertanke förväntar jag mig följande:

• Rasisterna ska fatta att vi andra är fler. 
• Bajen ska äntligen ta klivet upp till högsta fotbollsdivisionen.
• Jag ska få mer fritid (mindre politik).
• Äldsta dottern ska komma hem lite klokare och mycket rikare (på upplevelser) från sin långresa.
• Jobbet ska... - ja, vad ska jobbet bli/vara? Det får vi se.
• Diskussionerna ska bli djupare och mer utmanande.
• Yngsta dottern ska traggla sig igenom tvåan och hitta sitt politiska forum.
• Och, inte minst viktigt - sommaren ska bli varm och lång!

Tja, det finns säkert mer. Vad tänker du? Vilka förväntningar har du? Fler tips?

Utmaningar

I min bio på twitter presenterar jag mig som bland annat bajare, jurist, feminist och antirasist. Det sista epitetet har jag lagt till nyligen. Varför det inte kom med från början vet jag inte för den antirasistiska kampen har jag ju som du vet varit med i länge. Att ha begreppet i sin bio verkar dock trigga en del människor. Det är ganska intressant. Men det är också tröttande. Den intellektuella nivån man får argumentera på blir ofta väldigt låg. Samma frågor ställs gång på gång.

"Så, du kallar dig antirasist. Trodde inte det fanns raser, höhöhö?"
"Vad skulle du säga om ditt barn blev utsatt för xxx av en person med xxx ursprung?"
"Om din plånbok blir stulen och en svensk och en person med xxx ursprung befinner sig i rummet, vem misstänker du?"

Helt bortsett från det taffliga språket som ofta används är det otroligt tråkigt att föra sådana diskussioner. Jag vet inte vad som driver dessa människor att fortsätta men många verkar känna ett behov av att snärja in sin motståndare och på så sätt vinna något. Vad jag blivit varse är att om man ber om konkretiseringar och om man ställer motfrågor blir tonen snabbt aggressiv istället.

Hur som helst. Det är väldigt tröttsamt att föra dessa samtal och jag funderar på vad som är poängen? Borde man använda sin tid till mer stimulerande samtal? Inte på bekostnad av att möta vardagsrasismen så klart, det är ett löfte. Men dessa tröstlösa rundgångar på twitter som bara är till för den enskilde rasistens egoboost.

Vad säger du? Är de värda att ödsla tid på? Eller gör man bäst i att låta bli?

Back on track?

Så var julafton över med alla sina excesser. Skönt på sätt och vis. Snart är det så dags för summeringar av det gångna året både här och där. Kan konstatera att på det personliga planet har jag nog inte haft ett så slitigt år på väldigt länge. Dels har jag jobbat sjukt hårt på jobbet och dels har jag tillbringat allt för många timmar med politiken. Därutöver har jag varit sjuk halva hösten. Du vet, den där tvåmånadershostan som halva befolkningen lidit av.

Mitt i allt har äldsta dottern flyttat hemifrån och blivit vuxen på riktigt. Yngsta dottern har fyllt 18 och är på väg åt samma håll. Det är en ny era!

Nåja, en sak som jag inte gjort i höst är att träna. Det hänger så klart ihop med för mycket jobb/politik och långhostan men kanske främst mina trasiga fötter. Jag har ju tjatat om dom hela hösten. Har ju gått på stötvågsbehandling och grejat och det har hjälpt lite men inte helt. Idag tog jag dock hin i hågen och gav mig ut och springa. Det gick så där men det blev i alla fall 5 intervaller à 5 minuter spring/jogga/gå och dessutom 4 tabataomgångar och 15 minuter stretch. Känslan som infinner sig är fantastisk. Så, min julklapp till mig själv är att nu ska jag tillbaka till spåret. Vem vet, kanske blir det Två sjöar runt i mars. Kanske, kanske.