Det pratas mycket om att domstolar i USA har förklarat Trumps beslut om att stoppa inresa för människor från ett antal länder olagligt. Hurra ropar en del, "jurister här hemma borde se och lära"! Alternativt "där ser vänsterfolket som inte vill ha konstitutionsdomstol hur bra det vore". Det är förenklingar som båda har poänger men som samtidigt är helt fel. En invändning är så klart att Sverige inte är USA, vi har helt enkelt inte samma lagstiftningssystem. Vi har inte ett ämbete som kan slänga ur sig en nationell lag som ska implementeras från en dag till en annan. Vi har heller inte en konstitution som fungerar som den amerikanska - vi har fyra och en halv grundlag och en Riksdagsordning, med allt vad det innebär.
Men visst, respekten för fri- och rättigheter och lagstiftningsprocessens grundläggande syfte behöver stärkas. Lagar som drivs igenom ska inte bara "behövas", de ska också vara förenliga med grundlagarna och med internationella förpliktelser. Det är väl lite så där med det idag. De redskap som finns är en del av lagstiftningsprocessen. Det duger alltså inte att ropa på juridisk överprövning när lagen väl klubbats, istället måste ansvaret i alla delar av processen tas på större allvar. Från Regering till Riksdagen finns möjligheter och därmed personligt ansvar för att upprätthålla rättigheter och systematik.
För si så där 12 år sedan skulle Sverige införa buggning som en metod för polisens utredningsverksamhet. Förslaget var (enligt mig) illa berett och de risker som fanns ur fri- och rättighetssynpunkt hade glidit igenom Lagrådet med flaggan i topp. Förslaget var mer ett resultat av förhandling mellan partier för att få det igenom riksdagen än eftertanke. Då satte parlamentet klackarna i backen och sa att detta förslag riskerar att strida mot RF 2 kap (rättighetskapitlet). Justitiedepartementet kunde inte tro sina öron och skrattade men efter närläsning av Regeringsformen och Riksdagsordningen fick (vi) rätt. Minoritetsreglerna användes är starkare än vi tror men de bygger på vakna parlamentariker eller/och tjänstemän. Förslaget bordlades ett år och kom tillbaka i en mer rättssäker och acceptabel form.
Det är en sedelärande historia om det ansvar som finns i hela lagstiftningskedjan. Regeringen har ett ansvar att inte lägga fram förslag som strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller som bryter mot internationella åtaganden. Lagrådet har ett ansvar att påpeka (och stå på sig) när detta ändå händer. Riksdagen har skyldighet att sätta ner foten när de bägge tidigare instanserna inte gjort sitt. Det är vår maktdelning i sin prydnad, och vi använder inte ens den. Pragmatism och överenskommelser i all ära, men ansvaret för att stå upp för fri- och rättigheter och för rättssamhället måste vara starkare än så. Det sluttande planet riskerar snabbt att bli ett stup och vi är mer sårbara än vi vill tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar