Efter en långhelg hemma hos mamma och pappa med både mörka och ljusa stunder är jag tillbaka i gruvan. Det är inte helt lätt att uppbåda inspiration till allt jobb samtidigt som familjens bekymmer tränger sig på. Jag förbannar verkligen alla synliga och osynliga sjukdomar som tar våra liv.
Min kusin som inte längre orkade leva utan tog sitt liv i förra veckan var just osynligt sjuk. Hans ångest och hans smärta var för utomstående helt omöjlig att förstå. När vi växte upp tillsammans var han en av de roligast människorna i värden. Kreativ, älskad, lite besvärlig och som sagt - väldigt rolig. Roligheten, kreativiteten och glädjen var äkta. Det var inte ett sätt att dölja smärta. Det var något som tillkom senare, och växte.
Psykisk sjudom är så skambelagt och väcker så många frågor när det till slut blir drastiskt. Vore det annorlunda om vi lät även psykisk sjudom vara synlig? Att en människa har så ont i själen att han eller hon inte orkar vidare väcker ilska. Kanske beror det på att vi inte vågat prata om symptomen. Det är allvarligt och vi måste hjälpa varandra att ändra detta, för smärta i själen är också på riktigt.
3 kommentarer:
Jo, visst är den smärtan sannerligen på riktigt. Jag beklagar verkligen och vill tacka dig för en intressant och ärlig blogg för mig som främling. Tack.
Tack för både och.
ta hand om dig.
Skicka en kommentar