Musikskolan och jag

När jag var barn/ungdom så spelade jag alla instrument. Eller, jag ville spela alla instrument men hade sjukt dåligt tålamod så det blev mest fusk. Det började faktiskt med att musikskolan skulle ta ut dom tre lyckliga barnen som skulle få börja spela blockflöjt. Vi samlades i matsalen och så skulle vi sjunga något glatt i grupp samtidigt som kyrkans kantor gick runt och lade örat till var och en för att se vem som hade talang.

Jag sjöng inte rent och fick inte vara med.

Nåja, mor och far satte mig i pianoskola hos en galen tant. Eller hon var nog inte galen men hon var ryska eller polska och hade massor av tidningar och katter överallt i sin lägenhet. Men, hon lärde mig läsa noter och spela skalor.

Sedan ville jag spela gitarr så jag och min pappa gick en ABF-kurs. Plinka plånka. I högstadiet blev jag sugen på blåsinstrument så jag tjatade till mig en tvärföjt som jag spelade på i så kallat fritt valt arbete.

Sedan kom punken in i mitt liv. Då behövde jag inga noter. Jag behövde inga lärare och jag behövde ingen mesig tvärflöjt. Jag började spela bas. Fint. Mitt första band hette "Säkra perioder" och vi hade exakt noll spelningar. Men det var inte så viktigt för vi hade väldigt kul. Tidningen skrev om oss och vi var glada.

Jag köpte en kontrabas för nästan inga pengar alls. Den var vacker och tung.

Som vuxen blev jag sugen på att spela efter noter igen. Jag läste en annons om ett samabete mellan ABF och musikskolan där man gav utrymme till att förverkliga dom uppdämda drömmar som man missat som barn om man inte fick gå på musikskolan. Jag gjorde slag i saken. Jag köpte mig en saxofon.

När äldsta dottern föddes gjorde hon tidigt klart att hon inte gillade mammas saxspel. Jag sålde min fina sax och köpte en barnvagn...

Nu är ungarna stora och jag har bestämt mig att skaffa en ny kompis.