Jag är ingen Svensson

När jag cyklade hem igår såg jag tre promenerande småpunkare framför mig. De var verkligen jättefina med konstfärdiga frisyrer, gaffatejpade skinnjackor och kängor. Ålder så där mellan 12 och 14. Jag drömde mig bort lite grann och tappade väl uppmärksamheten.

Den minste av de tre hoppade plötsligt ut framför cykeln eftersom en turist hade höjt en kamera en bit bort och den unge mannen ville gärna vara med på bild. Jag lyckades gira undan men var tvungen att spänna ögonen i pojken och med sträng röst säga;

- Se dig för!

Då tittade den unge punkaren ilsket på mig och frågade;

- Va´då rå´, blev du rädd eller? Tycker du jag ser så farlig ut?

Tonfallet, blicken - han var verkligen på riktigt. Jag vet inte hur det gick till men jag gjorde det oförlåtliga. Jag sa det han minst av allt ville höra;

- Du, ta det lungt. Ni är ju jag för 30 år sedan...

Lillpunkaren ville gärna fortsätta vara lite kaxig men då klev den äldsta av de tre fram, hon tog honom i ärmen och sa;

- B, lägg av. Fattar du inte? Hon är ingen Svensson.

Oj, vad säger man?

- Tack!