47

Du som varit med ett tag känner till min utmaning #100burpees. Idag är det dag 47. Jag kan konstatera att det börjar ta emot ordentligt nu, att varje dag faktiskt köra ett ordentligt träningspass bestående av just burpees. För faktum är att 47 burpees är just ett ordentligt träningspass. Det känns i axlar och armar och det känns i bålen och benen. Fast, i fredags när jag tog igen torsdagens missade övningar så gjorde jag faktiskt 99 stycken (torsdagens 44 och fredagens 45). Det tog ca 20 minuter och svetten lackade ordentligt.

Löpningen ligger dock på is (höhö). Vågar inte riktigt utmana hälarna så länge det är is och slask ute men snart blir det väl lite torrare på marken hoppas jag. Det var ju ingen hit när jag testade att springa i vintras förutom att jag blir lite gladare när jag springer (så länge fötterna inte pajar helt). Det blir därför inget springlopp den 17 mars, det är glasklart. Lite tråkigt att bryta traditionen innan den ens hunnit sätta sig men det är väl så när man försöker starta just en tradition i "mogen" ålder.

Nåja, detta om detta. Lite politik behöver vi också. Idag kom en ny opinionsundersökning över det svenska politiska landskapet. Det ser ut som om SDs framgångar har stannat av. Kommentatorer verkar överens om att avslöjanden av näthatet ger resultat. Det kan väl vara ett tips. Tala öppet om hatet de sprider, hatet de lever i. De flesta av oss vill inte vara delaktiga i en rörelse som drivs av hat så fortsätt för all del, men tro inte att det räcker. Det krävs fortsatt aktivt motstånd. Tänk på det, aktivt motstånd. Mot hatet.

Gubbar och härskartekniker

Igår var jag på ett så kallat samtal på en myndighet av dem alla. Samtalet hade hade tre inbjudna talare på schemat. En ambassadör (man), en läkare (man) och en sjuksköterska (kvinna). Alla tre med ungefär lika lång erfarenhet av ämnet som skulle avhandlas. Tre powerpoints med siffror och statistik. Vi är väl ca 25 övriga runt bordet.

Först ut var herr ambassadören. Han kan frågan men är också så klart politiker. Han babblar på på sin svengelska. Sedan talar läkaren som är engelsman vilket i alla fall innebär honung för örat. Tillslut är det dags för tredje talaren, dvs sjuksköterskan. Hon var den i panelen som kanske var mest kontroversiell och därmed mest intressant. Det är då det händer. Herr ambassadören vänder sig till sin kollega, herr doktorn och börjar prata. Högt och tydligt. De skrattar och pratar och folk slänger arga blickar som rinner av.

Hur kan man vara så full av sig själv att man inte märker vad men gör? Hur kommer det sig att en person 2013, en person som dessutom är välutbildad och världsvan, inte förstår någonting av härskartekniker? Det är för mig en gåta. Det är helt omöjligt att förstå!

Körkort för föräldrar?

På grund av twitter läste jag en ledare från Norran idag. Norran är en tidnings som ges ut typ i Skellefteå eller så. Ledaren behandlar det gamla vanliga tramset "bör en ha körkort för att få bli förälder"? Ett populistiskt sätt att att uttrycka sig och där vi som inte längre har småbarn kan humma och skaka på huvudet åt alla slarviga föräldrar.

Ledaren bygger på en insändare om att vi bör införa körkort för hundar. Att det krävs kunskap och kompetens för en hundförare är väl alla ense om. Självklart krävs kunskap även för att ta hand om barn, men barn är människor och inte djur. I ledaren beskrivs behovet av körkort eftersom det finns föräldrar som inte lägger tillräckligt mycket tid på sina barn. Det finns vuxna som dricker upp barnbidraget och det finns vuxna som inte engagerar sig tillräckligt i sina barns skolgång. Det gör mig så arg.

Skolan har ett uppdrag att kompensera för föräldrars tillkortakommanden, vad skulle ett "körkort" göra för skillnad (och jag menar det även i bildlig bemärkelse)? Det finns sociala myndigheter som ska se till att barn inte far illa i hem med missbruk. Och vad är tillräckligt mycket tid? Ska ensamstående inte få lov att ha barn för de inte har lika mycket tid som ett par att spendera?

Alltså, jag förstår att ledarskribenten inte menar att indraget körkort = indragna barn men skribenten presenterar heller inga lösningar. Det är ett lite allmänt gnäll på föräldrar i stort och så var det bra med det. Egentligen inget att bli upprörd över heller - om det inte hade gjort mig så himla arg.

Det är verkligen fred vi vill ha

Inför valet 2010 tog de rödgröna fram en massa överenskommelser av olika slag. Överenskommelser som skulle ligga till grund för en kommande regeringsplattform. Detta kan en ha en massa synpunkter på. För mycket, för lite, fel frågor, demokrati etc etc. Det finns dock en överenskommelse bland dessa som jag verkligen mer än andra hade velat se satt i verket.

Det fanns en överenskommelse om nedrusting.

Vi pratar ofta om krigshot. Vi pratar om NATO, om försvar, om stridsflygplan, om upprustning, om krigsmakten och så vidare. Men, vi pratar aldrig om fred. Varför gör vi inte det. Varför kommer frågan om nedrustning, avväpning och färre bomber ständigt i skymundan. Varför är det viktigare med Patriotmissiler på Gotland än att fortsätta prata om en kärnvapenfri värld.

Inatt provsprängde enligt uppgift Nordkorea en atombomb. Säkerhetsrådet inkallas till krismöte och konstaterar att världsfreden hotas. Det är säkert rätt och riktigt. Människors liv, hälsa, utveckling, glädje och så vidare hotas så klart alltid av krig och vapen och i synnerhet av atomvapen.

Så, låt oss prata om den där överenskommelsen om fred. Förslagen om att Sverige återigen skulle stå längst fram i ledet när det gäller krav på fredliga lösningar på konflikter. Längst fram i samtalen om nedrustning. Låt oss igen prata om möjligheten att starta en svensk rörelse för just fred och nedrustning istället för att ens nämna NATO. Låt Sverige bli ett fredsland innan vi dras in i krigshetsen. Det är nämligen verkligen fred vi vill ha!!!!

Minnen

Pratade med min mamma om dotterns förestående långresa. I april åker hon till Indien, Bali, Kina, Kenya och Zanzibar. Eller, hon hinner så klart inte med alla ställena i april utan resan håller på några månader. Det är häftigt och läskigt men mest av allt är det härligt.

Mamma berättade att när min syster var på besök i helgen hade de tittat på gamla vykort som syrran och jag hade skickat från olika platser när vi varit på resa. På den tiden fanns så klart inga sms utan det var brev och vykort som gällde. Det är lite fint och större chans att de sparas så klart. Och sparats har det gjort. Men, det är inte min mamma som sparat utan min pappa. Allt, varenda papperslapp. När mamma berättar om att det till och med finns vykort som vi skickat till min farmor och som pappa då "ärvt" så fattar ni vad ordet spara egentligen betyder!

Fast, faktum är att det är ganska skoj. När jag kommer hem nästa gång ska jag kolla på de där korten och se om jag kan rota fram några gamla goda minnen. De är enligt uppgift sorterade enligt principen "utrikes", "inrikes" och så förstås efter respektive avsändare. Mamma berättade att på något av de kort jag skickat stod det "pengarna är slut, kommer hem". Det låter väldigt troligt. Får hoppas att det går bättre för dottern att hushålla med pengarna - och det har jag goda förhoppningar att det gör.

Familjepolitik eller arbetsmarknadspolitik?

Följer twitterlänkar kring familjepolitik och förvånas över reaktioner. Den första handlar om att dagens "familjepolitik" gör barn psykiskt sjuka. Vi jobbar mer och tillbringar därmed mindre tid med våra barn säger två psykologer i GP. Jag är övertygad om att nära mänskliga relationer är viktiga för såväl barn och vuxna. Ja, faktiskt livsavgörande men handlar detta verkligen om familjepolitik?

Den senaste arbetstidsreformen i Sverige var 1919. Sedan dess har arbetstidsuttaget ökat dramatiskt. Anledningen till att kurvan stigit brant är så klart att även kvinnor numera deltar i arbetskraften i stor omfattning. Så, är det inte dags nu, 100 år senare - att korta arbetstiden? Det vore ett rimligt steg på vägen. Mer tid till det privata, fler jobb att dela på.

Det finns andra förslag till lösningar. Tex förslår en kristdemokrat i twitterflödet mer sambeskattning (frivillig), alternativ till dagis (vårdnadsbidrag?) och andra alternativ till förskola (familjedaghem). Det som är gemensamt för dessa förslag är så klart att kvinnor ska inte jobba. Kristdemokraten i fråga skulle säga att "nej då, även män kan vara hemma med barnen" skulle jag gissa. Fast, å andra sidan tror han inte på "statistisk jämställdhet". Det vill säga till exempel den statistiska ojämställdhet som uppstår när kvinnor redan idag tjänar 3,6 miljoner mindre över en livstid än män och därmed får mindre i pensionskuvertet mm.

Fast det är klart, med tanke på att kvinnor som skiljer sig mår sämre än de som förblir gifta så gör det kanske inget......

Kvinnovård och försäsong

I morse vaknade jag i lugn och ro och var utvilad. Skönt. Kaffe och morgontidning i lugn och ro som en helgmorgon ska vara. Skönt att hinna läsa en och annan artikel från början till slut. Hoppade dock över recepttipsen, typ 100 sätt att tillaga olika djurs hjärtan inför alla hjärtans dag. Tyckte det var lite over the top faktiskt.

Nåja, vad jag dock hakade upp mig på var två olika artiklar om vård. Den ena var en debattartikel om att på det nya supermoderna sjukhuset som byggs runt hörnet kommer det inte finnas plats för vård av bröstcancerpatienter. Alltså, på det stora prestigebygget, universitetssjukuset, kommer det inte finnas plats för en av de största patientgrupperna inom cancerfältet - kvinnor med bröstcancer. Det är oerhört tragiskt. 

Läser vidare i tidningen och hamnar i en annan artikel om vård av kvinnor, nämligen förlossningsvård. Jag vet inte hur många år förlossningsvården i Stockholm varit underdimensionerad men det är länge. Dock verkar det ha blivit etter värre men det är klart, gruppen födande kvinnor är ju ingen grupp som direkt har möjlighet att ställa krav. Det enda en vill är att få ut den där ungen. Föjden av de bristande resurserna är dock förödande. Antalet allvarliga förlossningsskador som kan leda till livslånga besvär har ökat men också möjligheten till bra eftervård. I Sverige ska kvinnor kunna förvänta sig säkra förlossningar, allt annat är skandal. Att barnmorskorna inte velat höja sin röst då de inte velat oroa blivande mammor är också något att fundera över.

Nåja, har hunnit med annat än att läsa tidningen. Jag har också varit på årets första försäsongsmatch. Det var en skitmatch så klart men vad kan en förvänta sig. Min enkla analys lyder så här. Första halvlek, hoppfullt och riktigt kul att se en inspirerad Billy Schuler. I övrigt några skott mot/på mål men nja - inte särskilt skarpt. Andra halvlek, knattefotboll. Ingen verkar vilja ha bollen samtidigt som alla håller sig inom några meters radie. Ingen rörlighet, ingen spelidé. Plus för Timisela dock, ett ljus i mörkret.

Nåja, en försäsongsmatch gör ingen sommar. Nu är vi igång.