Tillbaka i verkligheten

Är tillbaka på jobbet efter nio dagar i New York. Semester med två tonårstjejer i New York innebär en väldig massa shopping. Okej, det är lika bra jag säger det på en gång. 17 par skor, 7 handväskor och en oräknelig mängd kläder av olika slag. Därutöver några kilo kosmetiska produkter (mest hårprodukter). Jo, det blev 35 kilo ytterligare bagage på vägen hem. Själv köpte jag träningsskor, vinterskor och två väskor, resten är döttrarnas verk.

Om New York förutom shopping då? Jo, det är en sjukt sliten och bedagad stad som verkligen försöker piffa och puffa för att bättra på sitt yttre men liksom andra gamla damer så spricker fasaden lätt. I butikerna jobbar massor av folk. Dom är oerhört hjälpsamma och trevliga. Liksom på krogar och restauranger. Problemet är bara att allt tar sådan evinnerlig tid. Att hämta ett par skor i rätt storlek tar en halvtimma. Att få ett ytterligare glas av något till maten lika lång tid.

Nåja, det har varit en fantastisk resa på många sätt. Klart det är lite häftigt att promenera i Central Park eller på 5:th avenu. Det känns otroligt spännande att kliva in i en av alla tusentals gula taxibilar och ge direktiv om vart man ska. Det är lätt och logiskt att hitta. Att åka upp i Empire state building och att ta båtturen till Frihetsgudinnan är turistigt men också härligt. Tyvärr orkade vi inte med allt vi skulle ha velat som att se en del av staden utanför Manhattan men så är det.

Det bestående intrycket av New York, förutom att det är slitet, är hur som helst att det är en mycket tolerant stad. Man får vara lite som man är och göra lite som man tycker. Det är härligt. Skojigt att ha varit där och jag rekommenderar verkligen ett besök. Men för mig blev det ingen favoritstad, ingen kärlek vid första ögonkastet. Men vem vet, kanske en annan gång.

Dom röda mot dom gula

Jag har inte följt den politiska utvecklingen i Thailand särskilt intensivt. Jag vet ju att det varit bråk i södra Thailand eftersom den muslimska minoriteten där förföljs och blir ganska illa åtgången. Självklart läste jag om ockupationen av flygplatsen och så i vintras/våras. Nu ser det dock ut att explodera ordentligt.

Jag vet ju så klart hur man behandlar burmesiska flyktingar och gästarbetare. Du vet dom osynliga som bygger hotellen där vi bor. Igår hörde jag för andra gången en radiodokumentär om 121 burmesiska flyktingar som packades in i en container på 4x6 meter. Kan du förstå hur lite plats var och en får?

Jag missunnar ingen en semester i paradiset. Jag är inte säker på att något skulle bli bättre av att folk slutar åka till Thailand men jag skulle tycka att det vore bra om vi alla lyfte blicken och såg en liten del av verkligheten. Jag tänker på en bekant som tyckte det var så mysigt med alla familjeföretag där barnen jobbade med både farmor och mamma och pappa på stranden. Mysigt undrade jag, ska inte barnen vara i skolan? Bara en sån sak.

Utfärd i österled

Första gången jag besökte Tallin var för sex år sedan. Därefter har jag varit där ytterligare ett par gånger. Jag har gjort endagarsstopp och flerdagarsstopp. Nu tror jag dock att det får vara nog. Hela Tallin är nämligen numera en enda stor turistguidningsgruppsorgie. Överallt, och då menar jag verkligen överallt, får du passa dig så du inte hamnar mitt i en guidning. En dam med en skylt på en pinne leder en grupp i sakta mak fram på en smal gata och ingen kan passera. HM verkar inte ha hittat till Tallin men däremot Lindex, Nordea och SEB. Shoppingcentren är överallt men visst, det finns en och en annan vy kvar att titta på i Tallin. Och visst, det går att handla billigt så jag har fyllt förråden för kommande kräftkalas.

Jag och tjejerna hade hur som helst det trevligt för det mesta (tonårstjejer...) och kareaoken är ju alltid en hit att titta på framåt natten. Det är också roligt med alla turistgrupper från landet. En buss kommer från Borlänge en annan från Hudiksvall och en tredje från Tranås. I en hytt nära vår klämde 20 stycken ihop sig och hade förfest, huvudfest och efterfest. När hyttinehavarna tröttnat fortsatte de att sitta i korridoren utanför. Roligt hade de, glada var de men visst är det tokigt att de aldrig kom iväg från den där korridoren. Varför de lämnade Leksand, Motala eller Huskvarna överhuvud taget kan man ju fundera på?