Grabbarna grus

Har funderat lite på det där med politiska dynastier. Det var en kompis som förde ämnet på tal när vi var ute och gick en dag. "Märkligt egentligen, i hela det stora landet USA verkar det bara finnas några få familjer som är värdiga presidentämbetet". Ja, tänk Kennedy, Bush och nästan Clinton. Det är väl inte otippat att någon av döttrarna Clinton tar upp den fallna manteln.

I Svergie finns liknande exempel. Bodströmarna är ju ett exempel, Reinfeldts ett annat. Nu ska enligt uppgift Bildts fru kandidera till EU-parlamentet också. Nåja, det är väl inte så konstigt att man har samma intressen som sin fru/man eller att det är lättare om man har rätt kontakter. När det gäller USA så verkar de ju vara nyfikna på monarki och detta är väl så nära de kommer (som väl är).

Värre tycker jag att det är med den politiska trojka som för närvarande verkar styra Sverige på egen hand. Lite av ett kärleksförhållande verkar de ha, Reinfeldt, Borg och Littorin. Om du inte såg Kalla fakta i söndags kanske du blir lite chockad när jag berättar att Totto och Ante varit kompisar sedan barnsben. De hängde som tonåringar och de växte upp och lekte pirater tillsammans. Sedan hittade de Freddan som fullbordade trojkan och de leker vidare.

Borg håller i rodret, Littorin är skeppspojke och glad att få vara med så han gör vad Borg säger åt honom att göra.

Reinfeldt?

Det är inte så lätt att leka tre.

Kanske får han gå på plankan när Borg lekt färdigt med honom.

Drömfabriken

Igår var det Filmstadens dag i ett område nära mig. Där var det drömfabrik. I filmstaden med närområde har många storfilmer spelats in.

Jag är ingen cineast även om jag gillar bra film men det sägs att man ser taken på ett närliggande bostadsområde om man tittar noga på Det sjunde inseglet, jag vet inte.

Igår utsåg också Barack Obama sin vicepresidentkandidat. Det blev en vit man i övre medelåldern. Någon som kan väga upp Obamas svaga sidor, det vill säga ålder, färg, religion, erfarenhet och vad det nu kan vara som saknas. Det ska så klart vara en katolsk gubbe med utrikespolitisk pondus för att det ska gå vägen. Så mycket för den drömmen om en annan värld.

Ok, nu är jag inte så säker på att det skulle vara annorlunda om det blivit en annan gubbe som till exempel fru Clinton.

Låter jag bitter och desilutionerad? Hm, kanske det men då får det vara så.

Yes we can

- kanske politik kan funka ändå.

Så var det klart då. Demokraterna har äntligen fått sin kandidat. Rent politiskt kanske Clinton varit tydligare men jag kan inte låta bli att imponeras av Obamas glöd. Att dra tiotusentals åskådare till ett valmöte som ger sig hän med den entusiasm som hans anhängare gör. Det är som en rock´n´roll-turné av högsta klass.

Nu kommer nästa fråga. Räcker Obama hela vägen. Håller glöden sig vid liv? Finns det kraft i engagemanget som räcker hela vägen? Nu börjar den verkliga kampen mot ett fortsatt republikanskt maktinnehav. Min gissning är att det blir tufft och smutsigt. Hur det än går så kan Obama tala, han kan trollbinda och han kan få människor att tro på förändring.

Jag hörde föresten LOs Wanja Lundby-Wedin på radio igår. Hon var i debatt med socialförsäkringsministern. Kommer du ihåg hennes namn? Christina Husmark Persson. Lägg namnet på minnet för hon går till historien. Hon går till historien som den som gav utanförskaps-skapandet en röst. Hon går till historien som den kvinna som, kanske i god tro men ändå, avskaffade kraven på företagen att bidra till rehabilitering. Wanja var djävligt upprörd - med rätta - och hon talade med en glöd jag inte hört så ofta. Wanja brann - kanske inte i klass med Obama - men det var härligt att höra.

Idag fattar riksdagen beslut om utsorteringskedjan.