måndag 5 december 2016

Får vi lov att vara rädda?

I fredags skrev jag en text om fega bokhandlare och om vikten att stå upp för det fria ordet. Jag raljerade över Akademibokahandeln och gladdes åt att Kulturhuset varit snabbfotade och ordnat ett seminarium med Gellert Tamas och dessutom en paneldebatt där även Niklas Orrenius och Lisa Bjurwald deltog. Jag var där, jag var i tid och det var tur för det var mer än fullsatt och troligtvis bra mycket större publik än vad som hade varit möjligt att få plats med i bokhandeln.

Seminariet inleddes med att Tamas pratade om sin bok, den tredje delen om vår nutidshistoria i rasismens, det rasistiska våldets och hatets fotspår. Många har läst Lasermannen (eller sett filmatiseringen), inte lika många De apatiska (det borde ni) men förhoppningsvis läser ännu fler Det svenska hatet. Tamas skriver också om de internationella kopplingarna mellan olika höger- rasism- och hatrörelser. Det känns så skönt och bra att få bekräftelse på att fler ser vad jag ser.

Men, den viktigaste observationen för mig föll på plats först på vägen hem. Lisa Bjurwald inledde paneldebatten med ett starkt inlägg om varför man måste förstå Akademibokandelns beslut. Jag blev först både irriterad och nästan förnärmad men det är ju sant att så stark är den rädsla som extrema rörelser lyckats skapa. Ibland (ofta?) är det svårt att se att polisens bedömingar är knivskarpa och det finns en oro att det ses för lätt på de hot som förekommer mot kulturen och dess utövare.

Är det rätt att utsätta personal och besökare i butiken för den risk det innebär att hålla arrangemanget? Jag vet inte men det är ett faktum att människor idag inte helt känner att ordet är fritt. Det är ett faktum att jag sjäv ringt polisen när nazister attackerat fredliga möten och de vare sig dykt upp eller senare utrett. Det är ett faktum att om vi inte börajar skydda det fria ordet på riktigt så kommer fler möten att ställas in. Det är upp till samhället. Det är upp till polisen. Det är upp till oss alla.

Inga kommentarer: