Äntligen har det börjat pratas om barnfattigdomen. Det samma gäller bostadsbristen, dom otrygga anställningarna och för den delen den gigantiska arbetslösheten. De ökande klassklyftorna börjar ge verkliga avtryck i folks vardag och när hösten kommer blir det ännu tydligare, i alla fall i blå Stockholm. Då höjs priserna på månadskortet och dessutom priserna för att få vård.
Samtidigt är det kris i Europa. Ekonomisk kris. Det kapitalistiska systemet skakar och IMF och EMU gör allt för att lappa och laga. Som vanligt får den lilla människan som har väldigt lite betala mest. Gemensamma tillgångar ska reas ut och slumpas bort, det går aldrig att reparera.
När man hör folk intervjuvas är det tydligt att det är vänstervärderingar som genomsyrar deras krav. Förändring, rättvisa och fördelning. Den politik som den breda, gröna vänstern i Europa och Sverige står för är den politik som folk ropar efter.
Hur kan det då komma sig att det svenska Vänsterpartiet fortsätter sin nedåtgående trend? Hur kan det komma sig att trots att svaren på folks frågor finns i vänsterns förslag och budget halkar vi nu till sist under spärren i senaste opinionsmätningen?
Hörrni, vi måste prata om det! Det står en elefant i rummet...
1 kommentar:
Om folk gillar det vi säger men inte vill rösta på oss måste vi ta reda på varför. Göra en opinionsundersökning och fråga folk. Fråga alla medlemmar. Partistyrelsens medlemmar måste gå ut i debatten. Då vet vi mera. Själv tycker jag bladn annat att vi inte märks tillräckligt i de stora orättvisefrågorna - arbete, bostad, sjukförsäkring. Sticker inte ut i vardagsnära feministiska frågor. Kommer inte med tillräckligt intressanta förslag till lösningar, som folk tror på.
Skicka en kommentar