Jag har alltid varit skeptisk till nationalistisk yra. Skeptisk till landskamper i samma utsträckning som för kungatjafs och nationaldag. Alltså, när det gäller landskamper så gillar jag ju sport och hejar allt som oftast på Sverige. Det som stör mig är hejaklackarna som bara går ut på att utstöta ett landsnamn och klä sig i gula tröjor (jag klär dessutom verkligen inte i gult).
I min lilla stad slår man dock på stort på nationaldagen. En jättefest som brukar locka mellan 20 och 30 000 personer. Festen är egentligen i första hand en gigantisk picknick även om det finns både öltält och ett litet tivoli (Axels så klart). På scenen uppträder musikskolan och en eller annan halvkändis. Dom politiska partierna finns på plats liksom det lokala näringslivet. Det självklara inslaget är firandet av dom nya svenska medborgarna men i övrigt är det som sagt mest picknick.
Nåja, igår pratade jag med en ung man som bott i Sverige sedan han var 15, det vill säga i åtta år. Jag frågade om han skulle komma förbi firandet. "Självklart" svarade han, "annars är det ju liksom inte nationaldag". Det fick mig att fundera. För den unge mannen är det omöjligt att tänka sig att man inte skulle fira nationaldag för i alla år som han levt i Sverige har man haft just picknick i parken på nationaldagen. Det är ett fint sätt att vara tillsammans och njuta av det bästa vi har, naturen och allemansrätten.
Så, ska du fira idag så rekommenderar jag - ge dig ut i en park, en skog eller till en strand. Det är gratis, jämlikt och tillgängligt för var och en. Vi ses där!
1 kommentar:
Jag fick jobba som ett svin just denna dag och kände mig som körd genom en mangel efteråt. Den värsta nationaldagen jag varit med om.
Skicka en kommentar