måndag 14 januari 2013

"Är det någon vi känner"?

Jag bor i Sundbyberg. Jag har två döttrar som är 18 och 20 år. Den äldsta bor ca 50 meter från platsen där helgens fruktansvärda våldtäkt begicks. Det är obehagligt på så många sätt. Självklart utifrån perspektivet att mina tjejer rör sig ute på natten och uppenbarligen inte ska känna sig säkra ens utanför sin egen port. Det är obehagligt inte bara för att de själva riskerar att utsättas för mäns okontrollerade maktbehov utan också för att de kunde ha blivit vittnen och därmed på annat sätt utsatta. Vad gör man om man hamnar i en sådan situation? Jag vet inte hur många gånger de berättat om verbala påhopp. En gång har vi polisanmält en man som tog sig friheter på tunnelbanan. Det finns överallt.

Sedan är det ju det där andra. Är offret någon vi känner? Sundbyberg är en liten stad och är tjejen uppvuxen i Sumpan vet vi med sannolikhet vem det är. Vad gör men med sådan information. Ja, det är klart att det kryper närmre och blir än mer obehagligt. Vid behov kan man sträcka ut en hand till henne eller till anhöriga. Men, spelar det egentligen någon roll om hon kommer från Sundbyberg eller en stad i Indien som jag inte kan se framför mig.

I morse när jag klev på tunnelbanan blev jag varse en annan tanke. Helst hade jag inte velat tänka den alls. Det som slog mig var att det skulle kunna vara någon av dem. Någon av de män som satt och halvsov på tunnelbanan skulle kunna vara en av gärningsmännen. Det var en obehaglig tanke som jag inte hade tänkt förut. Men den kanske också behöver tänkas. Det kan vara någon vi möter. Det kan vara någon vi känner. Det är därför vi måste sluta sanktionera sexistiska uttryck och skämt. Det är därför vi måste ta ställning. Varje dag.

Inga kommentarer: