Läste en uppdatering på Facebook i morse som gjorde mig lite betryckt. Den handlade om en stressad förälder som skyndade på ett gråtande barn på väg till dagis. I undertonen låg en förebråelse mot föräldern som inte såg sitt barn och gav det en minut eller två extra.
Man ser ofta det. Fördömande blickar och uppmaningar att ta det lite lugnare "för barnens bästa". Samtidigt som vi slänger dom där blickarna bygger vi på skulden hos föräldern som kanske gjort allt rätt men har ett barn som just nu trotsar allt. Klumpen i magen hos föräldern som måste stressa till en annan förskola för att möta andra barn eller till vårdcentralen, kassan eller vad det nu kan vara växer för varje sekund.
Vilka är du/vi att fördöma och veta bättre. Jag har varit ensamstående förälder i 19 år. Jag vet att ibland orkar man inte. Det gäller säkert tvåsamma föräldrar också. Jag vet samtidigt att mina ungar inte har lidit det minsta av att någon gång i bland inte få bestämma. Tvärt om. Det är ganska plågsamt för barn att ständigt vara dom som sätter tempot/agendan och fattar besluten.
Nej, sluta fördöma så fort du ser en gråtande unge. Du har ingen aning om vad som hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar