I övermorgon fyller jag år. Då förväntar jag mig så klart hurrarop och champange. Det blir skojigt och glatt. Men viktigare än så är att en av mina absolut närmaste kompisar fyller 50 om ett par veckor. Tja, det gör för övrigt min syster, flera andra vänner - både nära och mindre nära - också. Det kan ju bara betyda kalas och massa nya möten. ELLER HUR?
Jag ser dock en oroande tendens bland mina vänner att lägga sig till med ett "jag ska inte fira", eller "vi åker iväg någonstans bara XXX och jag".
Okej.
Men jag då???
Jag behöver fester och kalas. Jag behöver fira och hurra och dansa och tjoa och tjimma. Jag är gärna med och planerar. Jag bidrar gärna till stämning och festligheter. Men, det kan jag bara göra om ni ger mig chansen. Eller hur??
Idag vet jag att min kompis, som för övrigt är fru Slow, har skickat ut inbjudningar till sitt kalas. All heder åt henne. Särskilt tack för att jag får vara festkommitté tillsammans med herr Slow. Och alla ni andra. Ni har fortfarande chansen. Fira och festa, ni behöver inte ens fylla jämt. Jag kommer ändå om jag får en inbjudan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar