tisdag 20 april 2010

En tisdag till

Idag skulle jag kunna skriva om Maud Olofsson och hennes nej till stöd till flyget - hon brukar säga nej och efter en kvart säger hon ja. Eller så skulle jag kunna skriva om roligare saker som Bajens hemmapremiär och det faktum att Söderstadion är utsåld! Man skulle kunna tänka sig att konstatera att DN idag skrek ut att "Nu lättar det" i fråga om askmolnet samtidigt som ekot berättade om nya utbrott.

Men jag har ingen lust. Även om jag bryr mig och självklart ska gå i marschen så är det inte det som fångar mina tankar idag. Jag tänker istället på min pappa. Han är sjuk, jättesjuk. På tisdagar tar han prover för att se om han är tillräckligt stark för att få behandling på onsdagen. Förra veckan missade sjukhuset att kolla proverna så han fick, trots att han var svag, åka fyra mil för att sedan få beskedet att han inte kunde få behandling. Då blir man förbannad. Det måste vara en enkel rutin att kolla provsvaret!

Nåja, idag ska pappa ta nya prover och så hoppas han på behandling i morgon. Han vill så gärna även om han mår dåligt av cellgifterna men han är inte redo att ge upp. Jag får inte ringa och ställa frågor till vården för inget pappa är rädd att det kan påverka hans chanser till att verkligen få behandling. Det är tokigt, jag vet, men sjävklart är det pappas önskan som gäller.

Pappa planerar ombyggnationer i huset. Pappa gör planer för sommaren. Jag önskar verkligen att han får sin behandling i morgon, för han vill så gärna. OCH JAG OCKSÅ!

2 kommentarer:

stentorp sa...

När pappa fick strålbeh trodde han att jag hade ordnat så han fick snabbare beh bara för att jag ringde hans doktor och diskuterade handläggningen. Så var det inte men han är fortf övertygad om den saken.
Konsensus: det måste vara svårt att känna sig trygg i ett system som inte alltid funkar (provsvar) och när man inte kan lita på vilka faktorer som påverkar ens möjligheter.

Alla smutsiga detaljer sa...

Ja, fast i vårt fall är det tvärt om. Om dom får reda på att pappa mår dåligt kanske han inte får behandling så jag får inte skvallra. Frågan är hur vården ska kunna göra sitt jobb.. men å andra sidan är det jag som tagit reda på medicin som pappa beöver och som han fått. Nej, det är svårt att ta sig fram i vården och det är svårt att vara sjuk och det är svårt att vara anhörig och det är svårt att vara långt borta.