Bara män, bara män bara massor utav män

Jag är storkonsument av sportevenemang, både på TV/i radio och i verkligheten. Jag kollar på olika idrotter beroende på säsong men jag ska väl erkänna att fotboll är överrepresenterat. Ännu mer överrepresenterat är idrott där det ena laget, om det handlar om lagidrott, är klädda i grönt och vitt. Slutligen ska jag erkänna att jag oftast, dock absolut inte alltid, ser på idrott som utövas av män.

Det är inte så konstigt att det förhåller sig så att jag kollar mest på manlig idrott eftersom det är normen och det som visas på TV och som skrivs om i tidningarna. Men, det blir mer och mer irriterande att öppna tidningens sportsidor eller se/lyssna på ett sportinslag i TV eller på radio och konstatera att de inte ens försöker hitta något av intresse när det gäller kvinnlig idrott. Det är nämligen så att som kvinna måste du uträtta om inte mirakel så i alla fall storverk för att bli omskriven.

Jag ska ta ett exempel. Förra året vann Liverpool engelska ligan. Ja, det är faktiskt sant. Det var  Liverpool Ladies som stod för bedriften. För första gången bärgade de hem titeln. Och varför skulle då svenska media bry sig om det? Tja, tror ni de skulle sluta tjata om att en svensk man varit med och vunnit Premier Leauge? Knappast va? Men att en svensk fotbollspelare vid namn Louise gjorde mål i den avgörande matchen för ligatiteln, hur många vet det? Även om det blev en notis i Expressen och en i etermedia blev det knappast några halvsidesuppslag i sportblaskorna eller stora reportage i TV.

Det är så klart bara ett exempel. Det finns en växelverkan mellan media och idrott på flera sätt. Om kvinnlig idrott inte uppmärksammas kommer det fortsatt vara svårt att få sponsorer. Det kommer heller inte öka publikintresset vilket minskar chansen för att hitta sponsorer vilket minskar möjligheten för kvinnor att få betalt för och kunna försörja sig på sitt idrottande vilket så klart riskerar att sänka kvaliteten. Ja, ni fattar.

Oavsett allt detta. Tidningar och annan media tänker kommersiellt. Samtidigt är halva befolkningen kvinnor och även idrottsmedia har ett ansvar för att se till att spegla detta. Kanske skulle det dessutom väcka intresse hos fler. Eller är det så att kvinnor egentligen inte ska bry sig om eller utöva idrott utan helt enkelt hålla sig till matlagning och skönhetsvård - eller kanske att tvätta sina söners skitiga träningskläder?

Heja alla som igår begick civil olydnad

Såg på nyheterna att flera personer är misstänkta för brott efter gårdagens manifestation för att stoppa nazister från att marschera på Jönköpings gator. De är misstänkta för ordningsstörande brott så som ohörsamhet mot ordningsmakt. Det upprör. Hur i hela fridens namn kan det vara ett brott att hindra nazister från att marschera? En mänsklig fråga i och för sig.

Tja, lagen är ju blind som vi vet. Ett brott är ett brott är ett brott.

Och civil olydnad är civil olydnad och det är fantastiskt.

Definitionen av civil olydnad innebär att du ska vara beredd att offra något för det du tror på. Medvetenheten om att det du gör är moraliskt rätt innebär att det får kosta lite - av dig personligen. Civil olydnad förutsätter att den som utför handlingen är beredd att ta konsekvenserna. Civil olydnad är en fredlig handling, en ickevåldsaktion för att få till stånd en förändring.

Igår bröt alltså en massa människor mot polisens order mot att upplösa sittmanifestationen och låta nazisterna utföra sin skamliga marsch och enligt bilderna valde samma människor då dessutom att lägga sig ner. Utan våld.

Jag älskar er som stod upp, satt, låg ner och på olika sätt tog fredlig ställning för ett samhälle där alla får plats. Jag älskar att ni var modiga och starka och att ni inte lät er hindras. Jag älskar att ni tog armkrok med er okände granne i ledet för något ni tror på. Jag älskar att kyrkan lät sina klockor ringa för att varna för fara. Jag tror det var något bra som hände igår. Jag tror att det är något bra på gång.

Till er föräldrar som tröstar barn idag

I morse, eller i natt beroende på vems klocka som får råda, vaknade jag av ett jävla liv. Min första tanke var att det pågick ett slagsmål. Min andra att det var ett inbrott eller en våldtäkt eller misshandel eller.. Jag gick i alla fall upp för att titta ut genom fönstret.

Ser en kvinna med paraply lugnt och sansat promenera och hinner tänka att jag måste ha drömt. Då dyker orsaken till oväsendet upp.

"Fuck you"
"Fuck you"
"Fuck you"

Det ekar mellan husen och det är tyst i övrigt. Källan till oväsendet är en liten späd flicka med en väldigt stor röst. Hon lommar efter kvinnan som troligtvis är hennes mamma. Mamman går med lagom raska steg. Vill hem, vill sova, vill sluta vara orolig. Är glad för att dottern är med, är lättad men ändå mal det i magen.

Jag känner igen känslan. Att vilja väl, att göra fel. Att vara hatad och föraktad av den där tonåringen som nyss var en liten unge som nöjde sig med att tjata sig till en sockervadd till vid brasan. Den där ungen som kröp upp i soffan men med stigande ålder gled en liten bit ifrån för varje tv-program som var så roligt att se tillsammans bara för en vecka sedan.

Alla nätter när det ska letas, jagas och tjatas. Avstängda telefoner och hot och hat.

Till er mammor och pappor som har dessa nätter framför er vill jag ge några råd. Förmätet? Nej, jag har kämpat mig till denna erfarenhet.

Kom alltid ihåg att det enda som är värre än att vara tonårsförälder är att vara tonåring. Hjälp din unge upp när hen ramlat, tänk på det som när hen lärde sig cykla - det tar tid men till slut rullar det. Hatorden är inte riktade mot dig, ge inte tillbaka med samma mynt men acceptera inte vad som helst. Fortsätt leta, kräva och vänta - men kväv inte med din oro. Din unge kan nog mer än du tror och försök minnas din egen tonårstid.

Köp aldrig ut alkohol, vad ungen än säger.

Och till slut - vårda de där ögonblicken av närhet, när de än dyker upp. De kommer hjälpa dig när det blåser som mest. Kom ihåg,  det vänder. Jag lovar.

Hurra, nu är det ännu dyrare att bo i min stad än förr

Igår när jag sent på kvällen kom hem låg som vanligt mitt i veckan den lokala tidningen "Mitt i Sundbyberg" på hallgolvet. Nära nyheter tänker man, det lilla nära och det som är viktigt för oss i verklighetens folk. Vi som sliter för att få det att gå ihop och gillar att Sverige förändras, blir lite mer internationellt och inte minst att vår lilla stad moderniseras.

Bläddrar och läser om kioskinbrott och nya byggen. Lite kultur och lite idrott. Halva tidningen består av bostadsannonser. Jag tänker på när jag var lite yngre och läste uthyresannonser i Dagens Nyheter. Idag är det ett par hundra tusen i kontantinsats och till det ett antal miljoner i lån hos banken som gäller för att få en bostad.

Det är då den kommer, den totala provokationen. På en helsida mitt i tidningen skriker rubriken ut  - "Sumpan har nu kört om Solna". Glatt ropar tidningen ut att det aldrig varit dyrare att köpa boende i Sundbyberg än nu. Den lilla statistikrutan visar att priset per kvadrat sedan 2010 ökat från 24 000 till att idag vara uppe på 42 000.

42 000 kronor/kvadrat och banken skattar hela vägen till Cayman Islands.

Fattar någon hur detta kan vara en glad nyhet. Folk har inte råd att bo. Bostadsbubblan blåses upp till bristningsgränsen. Det finns ingen hejd på spekulationen och våra gemensamma hyresrätter som såldes billigt har nu blivit till ett gigantiskt privat kapital.

På riktigt, jag blir så provocerad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jo, jag kanske fortsätter kämpa emot. Kanske använder jag min röst för att se till att vi får en bostadspolitik värd namnet. Men, bubblan lär finnas kvar. Tills den brister.

Lugnet

Det är när man inser att man står ut med lugnet och bristen på tempo det står en. Det är när tystnaden är trivsammare än bruset. Det är när längtan efter eftertanke blir större än viljan att fäktas man inser hur det är fatt. Det är när erfarenheterna faktiskt känns och tar en till nästa nivå. Det är då man fattar att man faktiskt inte bara är drabbad av tyngdlagen utan faktiskt är lite gammal.

Och trivs med det.

Att stå i vägen

Tillbringade kvällen i glada vänners lag. Som vanligt blev det ett par glas, god mat och bra snack. Jag är så glad att jag har vänner som jag kan stöta och blöta och vända alla tankar med. Idag har vi pratat om att inte flyta med strömmen utan att stå emot. Vi har också pratat om att inte vara anti utan att faktiskt vara pro.

"Varför är man egentligen antirasist?"

"Jo, för att någon är rasist."

"Men känns inte det som om rasist är normaltillståndet?"

" Jo, lite - anti låter inte bra."

"Vi är människor, de är antimänniskor."

Allt det där låter klokt (efter några glas) men i verkligheten funkar det så klart inte. Även om jag vill vara normaliteten när jag är pro människor och gillar både solidariet och multikulturalism så är det inte så lätt att bara byta ut ord. Det är troligtvis inte så smart heller. Bättre då att kämpa mot trångsyntheten än orden i sig.

Då är det andra samtalsämnet mer intressant. Att inte flyta med strömmen. Att våga stå emot och säga - detta är inte vägen jag vill gå. Att fråga sig vilket samhälle vi vill bygga istället för att lappa och laga. Att faktiskt ta en djup funderare över om vi är på rätt spår eller om det är dags att stå i vägen.

Vi borde göra det oftare. Stå i vägen.

Nazister i Almedalen, vad betyder det?

Almedalsveckan är en bespottad, hånad och förlöjligad händelse. Jag tycker den är helt underbar. Alltså, rosévinet, månglandet, minglandet och krämandet kan jag vara utan. Jag har till exempel inte besökt ett enda av de beryktade Prime-minglen under mina 13 år på Gotland. Jag har inte avstått av princip utan för att jag inte hunnit eller orkat då jag jobbar galet mycket under dagarna.

Om det så inte är gratisminglen, vad är det då jag älskar med Almedalen? Jo, det är att springa på en minister i en gränd, att luncha med en bekant som jag inte sett på länge och sedan att hamna på ett seminarium som avhandlar ett ämne som jag inte ens visste jag var intresserad av. Det som stressar är att det samtidigt pågår hundratals sådana seminarier med vansinnigt meriterade paneler som jag missar.

De senaste åren är det dock något som skavt. Från att SD stod utanför Österport och delade flygblad och där emellan hotade och hatade på bakgatorna har vi nu öppna nazister som håller torgmöten och saluför sina hatåsikter. Jag är för yttrandefrihet och älskar de tysta protester som utspelade sig förra året. Jag håller också i princip med dem som hävdar att hot mot demokratin bemöts med mer demokrati.

Samtidigt, när lamporna riktas mot ett annat håll hjälper inte de fina orden. Minns förra året hur en före detta partiledare hotades på öppen gata. Minns de journalister som mötts av hat på samma sätt. Fundera över hur många politiker och enskilda som riskerar att utsättas för både det ena och det andra.

Almedalen är en plats för öppna politiska samtal. En plats där man som sagt kan stöta på en minister eller vem det nu kan vara i princip var som helst. Så kommer det inte att förbli. Det kommer krävas fler poliser, fler vakter, mer säkerhet och färre spontana möten. Bortsett från att det är galet dyrt är Almedalen kanske den mest demokratiska  mötesplats som jag känner till. Denna mötesplats hotas år för år av antidemokrater. Räcker det med att möta dem med mer demokrati?