Under de senaste åren har begreppen woke och cancel culture debatterats flitigt. Eller, kanske inte debatterats men slängts omkring och använts som slagträn hit och dit. Det är woke att tycka att representation är viktigt. Det är cancel culture att hävda att man inte ska använda nedvärderande uttryck eller att man står upp för minoriteter eller jämställdhet på olika sätt. När regeringen försökte sig på att hitta bevis för att dessa aktiviteter hindrade utveckling och forskning på våra svenska lärosäten fick de snabbt backa. Istället var den absoluta majoriteten överens om att det snarast är politikens inblandning som hindrar den akademiska friheten, forskningen och kunskapsutvecklingen.
Sen blev det nobelvecka. Pris efter pris delades ut och mitt främsta intryck av veckan var alla fantastiska berättelser och tal av pristagare som dels hyllade samarbete med andra forskare men som också lyfte vikten av grundforskning, rätten att misslyckas och att på riktigt med lust söka ny kunskap. Regeringen svarade med att göra inget för grundforskningen, försvåra för samarbete genom att inte direkt underlätta för utländska forskare att komma hit, särskilt med familj. Men förväntan på nya nobelpris till Sverige är fortfarande stor.
Länge pekades det mot USA så fort vi pratade om fri forskning och kultur. För ett par veckor sedan fick jag ett mejl från en vän på ett amerikanskt lärosäte som var orolig för sitt jobb på grund av att han var transperson. Sedan dess har det bara blivit värre. Jag tryckte en tröja till mig själv i fredags. På den står det "Woke and proud" - men det kommer knappast hjälpa annat än min självkänsla. Så, jag undrar; var ska vi titta nu?
